En spontan idé om att spela match omsattes i en kallelse till internmatcher mellan P8, P9 och P10 på torsdagen – och på lördagen var det fullt ös.
Vid avsparkstid, kl 13, hade det kommit två P9:or, fyra P10:or och tolv P8:or – men sedan kom det ytterligare en handfull eftersläntrande P10:or.
Vi blandade alla årskullar ganska jämnt och delade upp i tre lag om 7–8 spelare.
I uppsnacket för dagen tryckte vi ledare speciellt på att vi ville se samspel i lagen och undvika stora solonummer. Vi tryckte också på att alla spelare skulle vara uppmärksamma på att de skulle spela med kompisar som de inte känner så bra – ännu. Det kräver extra lyhördhet och att man tar hand om varandra för att laget ska fungera.
Abbe Skogmark ställde upp som domare. Han var tydlig och hjälpte spelarna att göra sitt bästa på planen. I det stora hela var det få tjuvnyp, frustrerade spelare, eller annat som behövde stävjas.
Vi bestämde oss för att köra intensiva och många femminutersmatcher. Med tre lag spelade två match medan ett fick stå över. Det lag som vilade höll igång på egen hand och gjorde det på ett sätt som inte störde själva matchen.
De två-tre avbytarna i varje match fick inte stå vid sidan länge. Med flygande byten lyckades vi få alla att spela så mycket att det inte hördes något gnäll.
Lagen roterade så att alla spelade lika mycket och jag har en känsla av att de flesta också testade att stå i mål.
Som ledare är jag mycket nöjd över vad jag såg av samarbete mellan spelare över de tre ålderskullarna. Nu vet fler vad de heter i de andra lagen och alla kaxiga kommentarer innan samlingen var uppätna.
Framför allt P10-killarna sa flera fina spontana saker om P8-orna.
– Alltså, hur kan de vara så snabba!?
– De är riktigt bra – på riktigt.
Efter en och en halv timmes intensivt spel blåste vi av – och det var faktiskt ingen som protesterade.
Det kändes som att alla hade fått vad de tålde av fotboll för den här dagen.
Vi avslutade som vi brukar i P8 – med straffläggning.
Vi tackade varandra och vår domare med en applåd.
Och efter det en specialare i virustider där vi sa hej då med en stoooooor ring, istället för att lägga händerna på varandra så gjorde vi det i luften långt från varandra, och gjorde ramsan som de flesta av pojklagen brukar köra: "Vi är röda. Vi är blå. Vi är de som kämpar på. Åååååååh BK Flagg!"
Frågan som jag fick från flera innan vi skildes åt var: "när gör vi det här igen?".
Ja, när gör vi det här igen …? Riktigt snart hoppas jag.
/Stefan Skogmark, ungdomsansvarig och ledare för P8